Hans skrala humör gick ut över hästarna; han lät piskan vina över dem när han nu såg Lambarfjärden ligga öppen framför sig.

De andra kuskarna tog detta som ett tecken att Erik Sparre ville ränna ikapp, och strax ven de övriga slädarna förbi honom.

Han skrattade när han såg dem. Utlänningar som kom till Sverige kunde aldrig upphöra att förundra sig över att svenskarna var så begivna på kappkörningar och kappridningar! Och nog var det märkligt!

Sekunden därpå hade han gripits av tävlingsivern, han också. Å nej, inte tänkte han komma sist till Svartsjö! Han manade på hästarna allt vad han förmådde och också de fångades av lusten att kappas, när de såg de andra hästarna bära iväg, och sträckte villigt ut.

Snart hade Sparren hunnit upp flera av de bortflyende slädarna och tog upp jakten på Abraham Brahe som ännu hade ett gott försprång. Kvinnorna skrek av skräckblandad förtjusning. Han hörde också rop från flera av de andra kuskarna, som han lämnat bakom sig; någon skrek hans namn men den finten tänkte han inte falla för, han ville inte förlora greppet om Abraham, nu när han nästan hade honom!

Då brast isen under Abraham Brahes hästar.

Den höga farten gjorde att hästarna hann ränna upp en redig vak innan någon riktigt fattade vad som hänt. Men innan släden dök ner i vaken och välte, kastade sig Abraham så långt åt sidan han kunde och hamnade på fast is. Han halkade och for för att snabbt komma på benen igen; i nästa ögonblick var han framme och fångade de vettskrämda och vilt fäktande hästarna vid betslen. Han var tvungen att försöka hindra dem att sjunka med släde och allt. Han ropade till Anna och Camille att hålla tag i släden. Men - han kunde själv lätt bli nerdragen elelr sparkad, det kände han. Hann inte de andra snart fram, då!

Men Erik Sparre, Anders Lyck och de andra hade genast styrt undan sina slädar och skyndade till hans hjälp. Samtidigt sökte andra karlar få fatt på släden. Abraham släppte hästarna; nu gällde det att raskt få upp kvinnorna!

Men var fanns de?!

De kunde ju inte bara sjunka så snabbt, med alla kläder de hade på sig.

Så begrep han. Inpackade som de var, hade de följt med släden i djupet, fastkilade under fotsacken. Och släden låg med medarna i vädret ... Säkert var det strömt här, eftersom isen brustit - så även om de hade förmått ta sig loss!

Han hävde av sig sin mårdskinnspäls och störtade på huvudet i vaken. Det häftiga mötet med isvattnet var när att förta honom sansen. Han famlade efter släden och fann den, dök in under det vilt vickande åkdonet och hoppades att han inte skulle komma i vägen för hästarnas hovar. Han trevade - och mötte en hand som grep om hans. Gudskelov - åtminstone en av dem! Då fanns nog också den andra. Han drog i handen av alla krafter, fick fram fröken Anna ur fällarna och sparkade sig iväg till ytan med henne.

Han måste ha luft, innan han kunde undsätta Camille. Måtte han hinna i tid!

Så fort Anna klöv ytan, sög hon häftigt efter luft och pekade vilt mot vaken.

-Camille, skrek hon när hon väl fått målet åter. Hon flög ur!

Abraham var redan på väg ner igen: han hade hört nog. Han hackade tänder och kände lemmarna domna, och han begrep att här måste han skunda. Han dök på nytt - men vilsen inför var han skulle söka. Han såg sig omkring nere i det ljusdunkla isriket.

- Jesus Kristus, jag måste hitta Camile nu - annars drunkar hon för oss!

Där! Inne under iskanten anade han en mörkare skugga. Han vräkte sig ditåt och fick fatt på en pälsklädd ärm som låg tryck mot isens undersida. Han drog Camille med sig ur vaken.

Ivriga armar fångade dem redan innan de nått vattenytan. Upp på fast is kom de - men där sjönk Abraham ihop. Det sjöng i hans öron och det blänkte rött innanför hans ögonlock. Han slog efter någon som försökte resa honom upp; han måste få sansa sig bara några ögonblick.

Camille! Han mindes och kom strax på benen.

-Lever hon?

Det blev Camille själv som svarade, även om målföret var tunt.

-Ja tack, sa hon. Det... verkar så...

Från rustslädarna kom man nu löpande med torra kläder och fällar, och starka armar skyndade bort med de båda kvinnorna för att bädda ner dem i en annan släde. Abrahams egna kläder var redan stela av is, han rev dem huttrande isär och fick hjälp av Elsa Gyllenstierna. Så fick han på sig en mängd udda plagg lite här och där och sist den tjocka pälsen över alltsammans. Och då var han nästan åter varm av alla ansträngningen.

Ur vaken hade hästar och släde hämtats upp. Allt hade sålunda ändat väl. Svartsjö låg nu helt nära, och hela sällskapet tog sig skyndsamt dit.

Anders Lyck tog självmant hand om släden med Camille och fröken Anna. Lika självmant stannade jungfru Elsa vid Abrahams sida och tvang honom att ta plats nere i släden, medan hon själv stod bakpå. Han tittade lite förvånat på henne men var alltför omtumlad för att rätt fatta den lycka som vederfors honom. Det var kanske inte riktigt så här han hade tänkt sig att deras första möte skulle te sig...

-Hur kunde olyckan ske? malde han.

-Jag hörde Lyck säga att han ropat till Sparren att hålla längre ut på fjärden, svarade Elsa. Men Sparren hörde inte.

-Och inte jag heller. Jag låg ju först; skulden är därför min. Men - jag såg aldrig några varningsruskor ... Jag var väl för ivrig.

-Tänk inte mer på det nu, herr Abraham! Ni var en hjälte som så snabbt frälste de nödställda. Det är det enda som räknas.

-För Guds skull, säg inte "herr" till mig!

Elsa skrattade.

-Säger jag bara Abraham, blir jag så full i skratt!

-Såå? Varför det?

Vi har en get på Fågelvik som jag kallar för Abraham.

.....

Kvällsmaten blev riklig, trots det korta varlset. Men Anna hade sagt till om att hon inte önskade mer än åtta rätter, så sittningen blev inte långvarig.

När de ätit och druckit, sa fröken Anna:

-Jag är trött och vill gå till mitt nattläger. Vi har ju också alla varit med om uppjagande ting idag och behöver ro, om vi skall vara vid gott mod imorgon för färden mot Sundby. Vill Elsa och Abraham följa med mig.

De gjorde så. I dörren in till sängkammaren vände sig Anna Vasa om och smekte Abraham över kinden.

-Tack för allt du gjort för mig idag! Du är dessutom en angenäm kammarherre - skada att du inte är bror din!

Abraham bugade och rodnade lätt. Men själv hade han inte ögon för den långa och inte särskilt fagra prinsessan. Han hade i stället allt oftare låtit blickan vila på Elsa Gyllenstierna under kvällsmaten. Och också Elsa hade tittat på honom - men mest i smyg, när hon trodde att han inte märkte det.

Han dröjde utanför kammaren, väntade att Elsa skulle komma åter efter att ha bistått fröken Anna vid hennes sänggång.

Äntligen kom hon.

Hon stannade i steget när hon fick syn på Abraham. I det flackande skenet från herreljuset hon bar såg han hur hennes kinder fick djupare glans. Men hon slog inte ner ögonen; de blickade öppet in i hans. Nästan förväntansfullt.

Hon är täck! tänkte han. Högt sa han:

-Har du något att uträtta nu=

-Nej.

-Vill du dricka ett glas med mig, innan du gör kväll?

-Tack, gärna. Jag är inte särskilt trött.

Abraham hade sagt till källarsvennen om en kanna malmersi, och den delade de nu, fast han kanske tog brorslotten, om sanningen skulle fram. Han drack mer än han egentligen hade lust till - men han var så uppjagad denna afton att han måste ta sig någonting före med sina händer. Om han inte ville att de skulle börja röra vid Elsa!

Elsa Gyllenstierna var inte alls så blyg som han föreställt sig. Det blev rent av mest hon som talade. Om Fågelvik. Om sin bror Johan - denne fagre man som det sas att Abrahams syster Sigrid i hemlighet älskade. Om tjänsten hos fröken Anna. Om Abrahams raska räddning av Anna och Camille.

Abraham satt mest och betraktade det söta ansiktet med de livliga dragen. Han fick allt djupare behag till henne.

(Långt senare i samma bok, efter att Abraham och Elsa gift sig.)

De hann hem före kvällningen. Men då hade Elsa redan fött en välskapad dotter. Båda levde och mådde förträffligt.

-Jag kunde inte vänta tills du kom hem, sa Elsa mellan glädjetårarna.

-Det gör ingenting. Jag hade ändå inte kunnat annat än gå runt Rydboholm och vrida mina händer. Är allt väl?

Hon nickade.

-Barnsbörden var över som ett skott. Och jag känner mig stark som en häst. Där ser du att jag gjorde rätt som inte åderlät mig!

Ja, ja. Fast det var fäl inte värt att hon jublade för högt ännu. Han lät henne hållas med sin tro, det var bäst så, för en stund som denna.

Han låg på knä och betraktade den lilla. Det här var livet, när det var som bäst! Betydde inte också friden och lyckan någonting vid sidan om äran? Vad var det som sa att Erik Sparre ensam hade rätt? Var inte allting bättre än inbördes krig och död? Nej, kanske inte allting - men vem vågade spela försyn ända därhän att han dömde sig själv och sina samtida till döden, i tron att det skulle frälsa ett sjukt rike! Hertigen tordes. Men Abraham trodde att detta en dag skulle straffa sig. "Den som tager till svärd, skall förgås med svärd..."

Abraham tryckte ett finger mot den lillas hand och hon grep om det med ett starkt grepp. Redan! Han log. Han kände sitt barns födelse som ett tecken. Ett tecken från Herran att livet skulle gå vidare och bli gott igen för dem alla. Genom födslovåndornas blodiga dal trängde det nya och friska.

Han ville leva för att få dela den framtiden med Elsa och den lilla!

-Vad skall vi kalle hanne? undrade han. Det är så svårt att inte ha ett namn på en människa.

-Jag tror du vill att hon skall heta Beta, sa Elsa.

Han höjde förbluffade ögonbryn. Det var just vad han ville, men han hade inte vågat föreslå det. Också Elsas mor var ju död, hon hade hetat Ebba.

-Vill inte du att hon skall heta Ebba då?

-Det kallar vi nästa dotter!

Han såg på henne tills han fick tårar i ögonen. Elsa var en underbar skatt. Inte bara det att hon var vacker att skåda, hon var vacker ända in i själen. Han kramade hennes hand, mer än så tordes han inte röra vid henne, för då...

-Ja, tack, sa han, jag vill gärna att min första dotter får namn efter salig morkär!.